Emelie

Min blogg mina regler måste skriva av mig Ska ni kommentera något dumt. Snälla bara skit i de.


Låten som jag publicerade i förra inlägget fick mig att börja tänka, på kompisar Seriöst jag orkar inte mer känns de som. Alla jävla svek som jag har gått igenom. Allt vet att förevigt bara är en jävla klycha.
Förevigt finns inte alla tankar som jag fick i mutt huvud, kännslan jag har i kroppen kan jag inte beskriva.
Jag vet inte om jag känner hat eller om jag vill skratta  eller om jag är besviken. Eller vad jag känner jag vill bara få ut vissa kännslor just nu så känner jag bara för att ställa mig någonstans och bara skrika någonstans bara för att se om jag känner lättnad.
Jag vet inte vad de är, om de är jag som är konstig eller vad de handlar om. Men jag har skit svårt att prata känslor det är inte många jag öppnar mig till, det är fan inte så konstigt heller för alla dom jag har gjort de till har vänt mig ryggen. Det fanns EN person som visste allt om mig precis allt! Och personen vände mig ryggen, det känns bara så konstigt att gå från att veta allt till att veta inget. När man springer in i varanda är de ju bara de "hej läget? de var längesen vi sågs" är de någon som fattar hur de känns?! de känns förjävligt! Det känns som att mitt hjärta ska sprika varige gång de händer. Saken var den de som sårade mig mest var att de kom så snabbt att ajg inte alls var förberädd. Förstår då folk varför man har svårt att öppna sig?
Jag menar de är 2(?!) av mina nuvarande kompisar som vet mina "mörkaste" hemligheter.
För saken är den denna världen är så falsk och man vågar fan inte lita på någon mer än sig själv.
Man tror man känner någon men man kan ha jävligt fel.
Det är inte de att jag inte litar på dom andra men jag känner mer att dom har ingen nytta av att veta de.
Men saken är de min uppväxt har inte varit lätt men jag ska inte säga att ingen jag känner har haft så mycket enklare än mig. Allt är relativt. man ska aldrig kläcka ur sig att ditt liv är så jävla mycket lättare än mitt för man kan ha så fel.
Allt som hände mig när jag var liten eller allt som jag har gått igenom har gjort mig till den människan jag är idag.
Jag har gjort saker som jag inte är stålt över och jag kan ju inte bara säga att alla vänner som har vänt mig ryggen att de bara är deras fel. Utan även mitt, vilket har gjort att mitt självförtroende har åkt rakt ner i botten.
För alltid när något händer tycker jag att de är MITT fel att det var JAG som gjorde fel.

Det finns så jävla mycket som jag håller inom mig som jag vill få ut men jag vågar inte för jag är rädd för att människor ska skratta åt mig och tycka att jag är patetisk.

Det finns faktiskt en gräns på hur mycket ett hjärta kan ta..... Ibland känns de som om mitt håller på att sprika.


Förlåt om jag tråkade ut er.


Men jag kommer nog aldrig vara bra nog för någon, fan inte änns för mig själv.
Men de är väll något jag måste lära mig att leva med.


Jag vet att jag kommer le, men när jag sitter här och skriver så rinner tårarna ner